Universiteten har alltid spelat en viktig roll som producenter av ny kunskap. Fortfarande bedrivs en stor del av den vetenskaplig forskningen vid universiteten. Många företag satsar naturligtvis stort på forskning och produktutveckling, t.ex. inom läkemedels- och militärindustrin. Trots detta är det fortfarande universitetsforskningen som ligger till grund för de flesta innovationerna.
Vid sidan av forskningen har universiteten en viktig roll att spela när det gäller att utbilda nya sakkunniga. Universiteten ger en högre utbildning som bygger på den senaste forskningen. Det är därför viktigt för hela samhällets utveckling att nya sakkunnniga inom olika områden kan utnyttja forskningskunskapen i sitt arbete. Lika viktigt är det att redan yrkesverksamma ingenjörer, läkare eller lärare kan uppdatera och komplettera sina kunskaper vid universiteten.
Universiteten har länge haft inställningen att alla forskare i regel undervisar och att alla lärare forskar. I bästa fall innebär det att all personal som förverkligar universitetets kärnuppdrag har möjlighet att forska och även rätt att undervisa.
Idag värderas i vetenskapen forskningen mycket högre än undervisningen. Detta återspeglas bland annat i universitetens finansieringsmodeller och rekryteringskriterier. Det är naturligtvis bra, för det är bara med ny forskningskunskap som vi har en chans att utveckla vetenskapen och hitta lösningar på angelägna problem, så som att minska utsläppen i trafiken. Men det är lika viktigt att forskningskunskapen förs vidare till nästa generation, som kommer att kunna använda den på olika sätt.
Gemensamt för forskningen och undervisningen är att båda är tidskrävande. Forskningen är långsam och undervisningen likaså. En god föreläsning kräver mångfaldigt den tid som går åt att förbereda som själva föreläsningen.
Jag har arbetat inom den akademiska världen i över 40 år. Jag har varit forskare, assistent, tillförordnad senior assistent, docent, professor och professor i tjänsteförhållande. I dessa befattningar har jag haft en mängd olika undervisningsansvar och olika allokering av undervisningstiden. Jag har undervisat på kurser, seminarier och hållit olika föreläsningar. Merparten av min undervisning har varit kontaktundervisning med studenter. Jag har också undervisat på onlinekurser och hållit online-seminarier.
De bästa undervisningsupplevelserna var de kurser som kombinerade egen forskning med studenternas lärande. Lika inspirerande var det att föreläsa om det finska samhällets struktur för vietnamesiska magisterstuderande. Den tråkigaste delen av kursen var metodövningarna där vi lärde oss att göra enkätundersökningar, trots att vi vet att det är absolut nödvändigt för att studenterna ska kunna bedriva självständig forskning.
Sättet att undervisa vid universiteten har förändrats snabbt. Det ställs allt högre krav på undervisningen. Studenterna behöver mer återkoppling. Föreläsningar och seminarier har ersatts av onlinekurser, det självständiga lärandet har ökat och lärarna förmedlar inte längre bara information utan vägleder studenterna att lösa problem på egen hand. Men själva undervisningen är lika tidskrävande som tidigare. Det är krävande arbete att skapa en onlinekurs, som sedan kan upprepas ganska enkelt, men att ge studenterna rätt återkoppling på en onlinekurs är en större grej.
Om vi vill att forskarna ska ha tid att undervisa och lärarna mera tid att forska måste vi vara försiktiga med tidsgränserna. Fakulteter och institutioner måste därför se till att medarbetarnas tid fördelas på ett sätt som passar deras eget arbete bäst. Det är i allmänhet så att medarbetarna är de bästa experterna på sitt eget arbete. Det är värt att ge medarbetarna makten att planera sin egen tidsanvändning. Det är dock viktigt att se till att den tid som läggs på olika arbetsuppgifter håller sig inom rimliga gränser
Universitetets personal är mycket engagerad i sitt arbete. Vetenskapen kommer inte att framskrida om inte arbetet utförs så bra som möjligt. Dethär kräver dock att universiteten har tillräckligt många personer som kan ta hand om forskning och undervisning, och därför behöver både forskning och undervisning mer resurser.
Harri Melin
Fackföreningsaktivist på 1990-talet
Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU rf förhandlar för närvarande om ett kollektivavtal för cirka 35 000 universitetsanställda.
