Det enda vi har

För 12 år sedan ingick universiteten sitt första egna kollektivavtal (KA). Avtalet är inte perfekt, men det är nödvändigt, säger universitetens representanter. I början av året ska det förhandlas igen. Förhandlingarna förutspås bli ovanligt svåra – igen.

De förra förhandlingarna slutade natten mellan den 9 och 10 mars 2010. Träffande nog var natten mulen, men till morgonen klarnade det i Kajsaniemi i Helsingfors.

Forskarförbundets verksamhetsledare Eeva Rantala skrev i Acatiimi att förhandlingsresultatet tryggade de universitetsanställdas anställningsvillkor. Hon ansåg också att personalorganisationerna uppnått sitt huvudmål.

Förhandlingarna var inte de lättaste, tvärtom var tvisten utan like. Man hade svettats över den sedan slutet av hösten 2009.

I början av året trädde universitetsreformens förändringar i kraft. Universiteten var inte längre räkenskapsverk, utan separata juridiska personer utanför statsförvaltningen. Samtidigt ändrades personalens tjänsteförhållanden till arbetsförhållanden. Universitetens finansiering kom fortfarande från staten, men nu förhandlade man inte längre om anställningsvillkoren med undervisnings- och kulturministeriet, utan med Finlands Näringslivs (EK) medlemsorganisation YOL.

Löntagarorganisationerna motsatte sig kraftigt slopandet av tjänsteförhållanden, men förlorade.

Det gick en månad efter universitetsreformen och universiteten var utan avtal. Och förhandlingarna framskred inte. De universitetsanställda hade velat fortsätta med motsvarande villkor som de haft med staten. YOL ville försvaga villkoren.

– Parterna stod långt ifrån varandra. För oss på löntagarsidan hade det passat med samma tjänste- och kollektivavtal som vi haft med staten, med några förändringar. En ny text på pärmen bara, universitets-KA, men arbetsgivaren ville ändra på allt, säger Tarja Niemelä. År 2010 var hon förhandlare i Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU rf. Nu är hon verksamhetsledare på Professorsförbundet.

Arbetsgivarna gjorde skriftliga förslag och arbetstagarna ändrade varje punkt så att den blev som förr.

– Det var en katt och råtta-lek.

Situationen försvårades av att även statens kollektivavtalsförhandlingar var i en återvändsgränd. Det var överenskommet att höjningarna i statens förhandlingar överförs till universitetens anslag.

Det avgörande draget gjordes av arbetstagarsidan. Den tredje mars marscherade alla de universitetsanställdas tre förbund, alltså FOSU, löntagarorganisationen Pardia och Förbundet för den offentliga sektorn JHL, till riksförlikningsmannens byrå och Södra kajen och meddelade att stridsåtgärderna börjar den 18 mars klockan 00.00 och varar en dag, om man inte lyckas komma överens om annat.

Gränsen är nådd, meddelade förbunden. De betraktade arbetsgivarens ”löneanbud” som ett förringande nollanbud.

Enligt undervisningsminister Henna Virkkunen (Saml) var reformen det näst bästa som hänt universiteten sedan de grundades. En strejk hade rört upp mer missnöje med den viktiga och ”fantastiska” reformen bland universitetsfolket.

Tisdagen den åttonde mars blev staten klar med sina förhandlingar. Det var lätt för universiteten att följa efter.

Eva Rantala skrev i ett meddelande när förhandlingarna var klara att även forskarna nu omfattades av en total arbetstid på 1 600 timmar. Båda parterna ville ha total arbetstid – alternativet hade varit ett maximum på åtta timmar per dag enligt arbetstidslagen – men detaljerna hade varit den största tvistefrågan. Lönesystemet ändrades inte mycket. De överenskomna löneförhöjningarna var de samma som hos staten.

– Största delen av forskarna var nöjda med att gå över till total arbetstid, säger Tarja Niemelä. Det betydde befrielse från tidkort.

Niemelä berömmer också arbetsgivarnas representanter.

– Lönen för sjukdomstid hade varit olika i tjänste- och arbetsförhållanden. När det gällde dem dög vårt förslag till varje punkt.

Och det var det. Ramarna för hela årtiondet var fastslagna. De har inte ruckats mycket sedan dess.

I de finländska universitetens historia var år 2010 och universitetsreformen en vändpunkt, men nu verkar den tiden ganska avlägsen och oskuldsfull.

De första stiftelseuniversiteten Aalto och Tammerfors tekniska universitet hade just börjat sin verksamhet. Professorerna hade inget karriärsystem och de hade mer administrativ personal till sin hjälp än i dag. Coronapandemin med sin distansundervisning låg i en avlägsen framtid. Totalarbetstiden på 1 600 timmar omfattade inte regeringen Sipiläs (C) så kallade kiky-timmar.

Efter det första nya avtalet har man fem gånger förhandlat om kollektivavtal, motparten YOL bytte bara namn till Bildningsarbetsgivarna, eller Sivista, år 2010. Nästa vinter blir det den sjätte gången. Vanligen har förhandlingarna hållits på Sivista vid Södra kajen och arbetsgivaren har bjudit på kaffe och smörgås.

I universitetens vardag har KA-förändringarna inte märkts avsevärt. Därför kan vi lätt snabbspola i förändringarna:

2012:
Löneförhöjningar enligt den allmänna ramen och finjustering av undervisningsskyldigheten för dem som håller på med en avhandling.

2014:
Lönegranskningar.

2016:
Kiky-timmar läggs till samt en möjlighet till lokala avtal i ekonomiska krissituationer.

2018:
Justeringar i lönenivåer och svårighetsgradsbedömningen samt ändring av prestationsnivåer, som avgör individuella lönedelar, till prestationskategorier.

2020:
Rekordsnabba förhandlingar där kiky-timmarna slopades. (Även om Sivistas dåvarande arbetsmarknadsdirektör Anne Somer kallade löntagarsidans löneförhöjningskrav för hotelser redan innan förhandlingarna började.)

Det kokade emellertid under ytan. Universitetsreformens följder hade börjat märkas.

– I KA-förhandlingarna har arbetsgivaren inte en gång strävat mot att personalen ska må bättre eller mot god personalpolitik. Man försökte bara helt fräckt göra allt för att försvaga arbetstagarens ställning, säger huvudförtroendeman Antero Puhakka från Östra Finlands universitet. Han var med i stödgruppen för förhandlingarna 2010 och har före det varit ordförande i Forskarförbundet.

I beredningen av universitetsreformen hade riksdagens kulturutskott slagit fast färre visstidsanställningar och god personalpolitik som mål för reformen. Puhakka är särskilt förargad över hur arbetsgivaren förhöll sig till visstidsproblemet. I det gamla tjänstekollektivavtalet lades år 2006 till skyldigheten att granska visstidssituationen tillsammans med personalorganisationerna.

– Det här var en av de första sakerna som arbetsgivaren ville ta bort från kollektivavtalet, säger Puhakka.

Nu är 70 procent av undervisnings- och forskningspersonalen anställd på viss tid, enligt Sivistas statistik, trots att universitetsreformen hade ett helt annat uttalat mål. I universitetens administration är tre av fyra fast anställda.

Ökningen av antalet visstidsanställda har enligt Puhakka varit gräslig. Han anser att många är alltför lojala i sitt arbete och gör gott och väl 400 timmar övertidsarbete årligen utan lön, professorer till och med 600-700 timmar, som det framkommer i rapporter. Det försvårar förbättringen av arbetstagarnas förmåner. Staten har börjat kräva mer än förut av universiteten, men man har bara kunnat svara på kraven med övertidsarbete utan lön. Detta frivilligarbete döljer diskrepansen mellan kraven och resurserna.

– När man ökade arbetstiden med 24 timmar med kiky konstaterade jag lakoniskt att då görs det bara 376 timmar övertidsarbete utan lön.

År 2018 blev det kris i KA-förhandlingarna. Man var utan avtal över en månad och Helsingfors universitet strejkade den sista februari. Strejken var professorernas första i Finland.

– Vad var problemet? Samma saker som behandlats vid reformen år 2010, säger Puhakka.

Han tyckte det verkade som om Sivista hade ”andra kedjans män och kvinnor” i förhandlingarna. Universitetens tungviktare var inte med i det arbetspolitiska utskottet. (Över huvud taget har omsättningen varit stor på arbetsgivarsidan. Arbetsmarknadsdirektör Hanne Salonen som leder de kommande förhandlingarna började i sin uppgift i oktober. Arbetsmarknadsjurist Joona Kaunisniemi som ansvarar för universiteten kom till Sivista för drygt ett år sedan från Taxiförbundet.)

– Utifrån sett såg förhandlingssituationen väldigt konstig ut. Vem gör egentligen vad och med vilket mandat. Ingen hade riktigt koll på situationen.

Lönesystemet var en särskilt stor tvistefråga: Universitetspersonalen ansåg att systemet inte tog tillräcklig hänsyn till undervisningsmeriter. Sivista ville inte förklara kravnivåkartan och kravnivåbeskrivningarna. Professorsförbundet framhöll dessutom att systemet inte beaktade professorernas karriärförhållanden.

Samtidigt krävde universiteten att man skulle slopa undervisningstimmarnas tak och gick inte med på löneförhöjningar som motsvarade exportbranschernas, även om universiteten inte hade något underskott. Det var en ”hardball-linje”, beskriver Santeri Palviainen, ordförande i Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL.

Helheten blev ännu rörigare av samarbetsförhandlingarna och andra följder av regeringen Sipiläs universitetsnedskärningar.

Enigheten uteblev, utom att lönesättningen blev glidande, det vill säga de personliga prestationsnivåerna togs bort. För övrigt var situationen så trasslig att förhandlingsresultatet sopade tvisten under mattan. Arbetsgrupper bildades både för att förnya lönesystemet och för att åtgärda visstidsanställningarna.

Ur arbetstagarnas perspektiv beror de otrevligaste fundamenten på universitetsreformen som det är lönlöst att gnälla på nu. Acatiimi för oktober konstaterade vetenskaps- och kulturminister Antti Kurvinen (C) att universitetslagen inte kommer att åtgärdas åtminstone den här regeringsperioden. Tvisterna kring det nya kollektivavtalet har under avtalets första årtionde ända från början kulminerat i undervisningstimmarnas tak.

Det är alltså fråga om hur många timmar kontaktundervisning som får ingå i totalarbetstiden. Professorernas tak är för närvarande 141 timmar, lektorernas 394 timmar. Parviainen på YLL bedömer att taket nås oftast bland annat på språkcentrum och inom lärarutbildningen.

Arbetsgivaren vill höja taket eller ta bort det helt, medan arbetstagarnas stora organisationer Forskarförbundet, Professorsförbundet och YLL gör sitt bästa för att förhindra detta.

– När Sivista kom med i förhandlingarna påstod de att här talar man ju om en timme, medan en lektion traditionellt varat 45 minuter på universitet. Det skulle ha inneburit en tredjedel till så där bara, säger Antero Puhakka.

– Arbetstidsavtalet hade gällt sedan år 1992. Plötsligt måste man börja förklara vad en timme betyder.

Tarja Niemelä berättar att man år 2010 kunde gå vidare i förhandlingarna när tvisten om timtaket löstes – enligt hennes bedömning till löntagarsidans fördel.

– Formuleringen ändrades lite men inget ändrades i praktiken, säger hon.

Bra som så. Timtaken blev kvar. Men det var bara början. Årtiondet igenom har man saknat samförstånd om vad undervisning är. Är handledning av en studerande i dennes lärdomsprov undervisning? Och hur är det med distans-, när- och hybridundervisning?

Santeri Palviainen på YLL säger att tolkningarna varierar också i arbetsgivarkretsarna.

– Arbetsgivarna har haft tolkningsrätten i den här frågan. Vi anser att dessa borde räknas till undervisningen.

Antero Puhakka säger rakt på sak:

– Arbetsgivaren tycks vilja att man undervisar dygnet runt och året runt.

När coronapandemin slog till och distansundervisningen började blev den otydliga situationen ännu besvärligare. Forskarförbundets intressebevakningsledare Mia Weckman säger att arbetstagarna till och med var redo att ge av sin fritid för att universitetens undervisning skulle fortsätta genom pandemin.

– För det har de fått ett ganska klent tack.

Enligt Tarja Niemelä tolkar en del universitet KA fel. Enligt dem kan man betala tilläggsersättning för extra undervisning först när det maximala antalet timmar är uppnått. Professorsförbundet anser att tilläggsersättning bör betalas så fort man undervisar mer än det står i arbetsplanen.

– Om jag var professor och det efter två kurser uppstod ett behov av en tredje som inte står i arbetsplanen, så borde jag för den kursen få den ersättning som bestämts i KA. Såvida situationen inte är sådan att man kan ta bort en motsvarande arbetsmängd från arbetsplanen, säger hon.

– Under coronatiden har man undervisat med talkoanda. Ersättningar har inte krävts och inte erbjudits eller betalts i den mån det borde ha gjorts.

Alla intervjuade framhåller att i arbetsgivarsidans tankevärld kommer den maximala undervisningsmängden först och det andra sedan.

– Men man borde nog få forska andra tider än på kvällar, veckoslut och sommaren, säger Niemelä.

Universitetsutbildningen har i Finland blivit massutbildning. Statens mål är att högutbilda hälften av åldersklassen år 2030. Mängden undervisnings- och forskningspersonal ökar lite, men det behövs mer folk om målet ska kunna nås, menar Tarja Niemelä.

Universiteten spelar ett nollsummespel vid namn budgetbegränsning: det finns inte pengar, tid eller timverken för allt. Enligt de intervjuade krävs det hela tiden mer av de anställda i och med att antagningarna ökar utan att detta syns i universitetens finansiering. När de universitetsanställda måste begrunda vad de har tid och pengar till har statsmakten gjort sin prioritering klar – och den är inte forskning.

Överlopps arbetskraft eller fria resurser finns inte, säger Niemelä. Den nuvarande personalen är begränsad och arbetsuppgifterna kan inte omarrangeras i det oändliga, fast universiteten och ministeriet så önskar.

– Universiteten står inför en stor fråga när det gäller hur man kan ge kvalitetsutbildning. Det kräver faktiskt större resurser. Oberoende av om kollektivavtalen utvecklas, säger Niemelä.

Vad kan man då göra i en situation där KA säger ett men verkligheten är en annan?

Antero Puhakka suckar djupt. På 1900-talet sade KA att lärare inte omfattas av arbetstidslagstiftningen. Man mäter alltså resultat, inte tid. Då är det väldigt svårt att dra en gräns för överträdelser, förklarar han. Han träffar fortfarande regelbundet nya forskare som frågar om sin undervisningsskyldighet – fast man i Joensuu slopade den för 30 år sedan.

– Det är svårt att säga att det bryts mot KA eftersom där sägs att arbetstagaren själv ansvarar för sina arbetstimmar. Överenskommelserna i KA skulle vara helt bra om man bara kunde följa dem. Men det går inte i verkligheten, det är problemet.

Tapio Bergholm, som är docent vid Östra Finlands universitet, tidigare specialforskare i FFC och djupt insatt i fackföreningsrörelsen i Finland, säger att det historiskt sett inte är ovanligt att man är flexibel i fråga om kollektivavtal. Det har man varit i många branscher: pappersindustrin, kemiska industrin och transportbranscherna. Och under flera årtionden – särskilt på 1970-1990-talen och under 2010-talets nolltillväxt. Arbetstagarna har deltagit mer eller mindre frivilligt i att arbeta utan extra ersättning, eftersom de inte haft lokal förhandlingskraft, som Bergholm formulerar det.

Samtidigt har kunnigheten inom stridsåtgärder minskat och i Finland kan man inte längre riktigt organisera eller ta emot strejker. Meningsskiljaktigheterna blir kvar och gnager.

Likadana konstellationer ser han på universiteten. Åt arbetstagarsidan har han inga uppmuntrande nyheter.

– För universitetens del ser det ut som att pengarna minskat per studerande, bra doktorer finns i överflöd och det förekommer spänningar i branschens tillväxt. Vi har överutbud, vilket ökar arbetsgivarens möjligheter och frestelser att be om flexibilitet av de anställda, säger Bergholm.

– Då är dessa arbetstagares individuella förhandlingsposition mycket svag, vilket givetvis är en orimligt marxistisk tolkning.

Det har arbetsgivaren märkt. Till exempel den glidande personliga lönesättningen i förnyelsen år 2018 gjorde det än en gång svårare att leda och organisera sig. Bestridanden borde göras med eget namn och ansikte och processerna är plågsamt långsamma, vilket gör det svårt att få prejudikat från arbetsdomstolarna.

Om karriärorienterade högt utbildade personer måste välja mellan att framskrida i karriären eller stampa på stället för att försvara sina rättigheter, väljer många det förstnämnda. När Bergholm arbetade för FFC som jämställdhetsansvarig märkte han att det inte kom många käromål om jämställdhet från den privata sektorn, men från staten kom det. Det betyder emellertid inte att det skulle ha förekommit mer ojämställdhet på statliga arbetsplatser.

– De som jobbade för staten kunde väcka talan utan att det störde karriären. Därför framskred begåvade kvinnor i sin karriär där och inte i den privata sektorn.

Professorskarriären är för många forskare deras livs chans – då ser man naturligtvis genom fingrarna med hur den passar ihop med arbetsrättslagstiftningen.

Karriärsystemet har varit i bruk i många år och professorer rekryteras i dag allt mer till de lägre nivåerna, assisterande och biträdande professor. I kollektivavtalen känner man fortfarande inte till begreppet tenure track, eftersom systemet inte fanns i Finland då universitetslagen stiftades.

– Det här är en sak som borde diskuteras med Sivista. Från och med år 2020 har vi haft en arbetsgrupp som behandlar saken, säger Tarja Niemelä.

Antero Puhakka tror att baklåset i fråga om karriärsystemet inte kan öppnas med hjälp av KA-paragrafer. Olagligt är olagligt.

– Det är inte tu tal om saken. De är fullständigt olagliga. Tenure-avtal är helt enkelt olagligt långa prövotider, säger han.

Enligt Puhakka är det frågan om en attityd – och att attityden borde ändras. Arbetsgivarna kunde sluta med sina festtal där ”personalen är den viktigaste resursen” när de inte visar minsta uppskattning vid KA-bordet.

Universitetspersonalen borde förstå att de är arbetstagare och handla därefter. Språkforskare Janne Saarikivi skrev i oktobernumret av Image om att hans professur tar slut och konstaterade att ingen ställer sig på barrikaderna eftersom alla i dagens värld och vid dagens universitet är individer som konkurrerar sinsemellan och det saknas en klassidentitet.

Och det hela förvärras av universitetens internationaliseringsiver som går dåligt ihop med intressebevakningen. När en forskare kommer till Finland från ett land med sämre arbetsvillkor för att göra en akademisk karriär är hen redan färdigt i en sårbar position och knappast den första att kämpa för sina rättigheter.

– Har man i den situationen råd att vara solidarisk mot andra? frågar Antero Puhakka.

Men vad har vi för glädje av ett kollektivavtal som saknar väsentliga saker, som inte följs och som arbetstagarna själva inte förbinder sig till?

– Det är det enda vi har, säger Puhakka.

Enligt Puhakka har ett sätt att få arbetsgivaren att gå med på bättre villkor i traditionell fackföreningspolitik varit att göra bara det och bara så mycket som man får betalt för.  Då kommer det fram att saker och ting inte fungerar.

– Det är den trygghet vi kan stödja oss på om det blir problem. Den är en absolut nödvändighet. I ett land av Finlands storlek är det ingen idé att börja förhandla lokalt om arbetstider och löner och annat. Det har man åtminstone förstått.

Bildningsarbetsgivarnas verkställande direktör Teemu Hassinen skriver inte under förbundens representanters syn att universitetsanställdas arbetsvillkor är sämre än KA fastställer. Universiteten följer kollektivavtalen, säger Hassinen.

– Jag måste säga att jag inte ser problemet.

De universitetsanställdas övertidsarbete utan lön kommenterar han inte. Han säger sig vara medveten om forskarnas starka lojalitet, men Sivistas statistik berättar inget om saken.

Hassinen anser att världen förändrats snabbare än universitetens kollektivavtal. Han menar att arbetet blivit mer varierande och därför borde kunna utföras flexiblare. Men det här är ett problem som förekommer också i andra kollektivavtal i vårt land och som beror särskilt på förändringar som teknologin fört med sig.

Den ökade andelen visstidsanställda tar Hassinen inte ställning till. Han menar att visstidsanställningar inte är ”en helt enkel sak”, utan beroende av universitetens verksamhetsmiljö och ”parametrar”. När det gäller grunderna för och processerna i visstidsanställningar bör man naturligtvis vara noga och handla rätt, säger han. 

Men till vad behövs ett allmänbindande kollektivavtal enligt honom?

Det ger ramar för handling, ledning och organisering och trygghet åt personalen, räknar Hassinen upp.

– Kollektivavtalen har fortfarande sin plats bara vi kan utveckla dem, säger Hassinen.

Men hur? Hassinen vill inte tala om Sivistas kommande förhandlingsmålsättningar, men ”utveckling” används ofta som en omskrivning när man vill skära ner eller minska något.

Han framhåller att hans viktigaste budskap är en ”stark tillit” mellan förhandlingsparterna.

Antero Puhakka gissar att de kommande förhandlingarna blir exceptionellt svåra. Uppsättningen blir den samma som alltid hittills, tror han: arbetsgivaren vill göra försämringar och löntagarna torpederar dem allt vad de förmår.

– Arbetsgivaren köper arbetsro. Det är det vi säljer, säger Puhakka.

Även Mia Weckman på Forskarförbundet anser att det finns behov av att förhandla om mer än en ”penninglösning”. Hon berättar att medlemmarna varit oroliga när det gäller jämställdhet, förtroendemännens ställning och välbefinnandet i arbetet. Under det sistnämnda ryms ”det ständiga skötebarnet”, visstidsanställningarna.

– Vårt långsiktiga mål har varit att vända förhållandet till 70 procent fastanställda och 30 procent visstidsanställda.

Professorsförbundet vill förbättra forskningsperiodssystemet. YLL oroar sig över kontaktundervisningsreglerna. Men de är nyanser. De intervjuade bedömer att med tanke på helheten vill alla förbund i Juko ungefär det samma, även om skillnaderna är stora i arbetsuppgifter och löner.

Men vad som är ett lyckat förhandlingsresultat kan uppfattas på två sätt. Glaset kan vara halvtomt eller halvfullt.

– Efter lyckade förhandlingar är båda parterna nöjda, säger Santeri Palviainen på YLL.

Tarja Niemelä ser lite annorlunda på saken.

– När båda parterna är lite missnöjda har lösningen blivit bra, säger hon.

För artikeln intervjuades också Professorsförbundets tidigare ordförande Risto Laitinen.

Artikeln publicerades ursprungligen i Acatiimi 6/2021.

Text Oskari Onninen
Illustrationer Hans Eiskonen
Foto Milla Talassalo