Ibland är det frågan om en berättelse. Om hur något har gjorts. Jag ville skriva om hur vi i förbunden arbetar för våra medlemmars bästa, hur vi förbereder oss för kollektivavtalsförhandlingar eller hur vi träffar och möter de medlemmar vilkas intressen vi driver.
Vi började redan förra året, 2021, och vårt arbete fortsätter. Vi finns i alla förbund som representerar universitetssektorn. Vi träffas, skriver åt varandra och har möten. Som många andra gör. Vårt arbete skiljer sig såtillvida inte från annat arbete.
Olika förbund har lite olika verksamhetssätt. Men gemensamt för oss alla är att vi har stark uppbackning. Medlemmar som använder sin fritid för oss. Inte bara för oss utan för andra medlemmar också. Vi får idéer, respons och sparrning.
Så hur alltså? Vi började redan före sommaren genom att sätta upp mål och komma överens om tidtabeller med tanke på kollektivavtalet. I de enskilda förbunden jobbade man med de egna målsättningarna. Utgående från dessa förberedde man gemensamma mål som slutligen sammanställdes. De diskuterades och finslipades. Året byttes, men målen förblev de samma. Vi tror att vi har gjort ett bra arbete.
Vi träffade universitetsanställda, främst virtuellt. Men vår sak är väldigt konkret. Dessa KA-mål berör varje universitetsanställd varje arbetsdag. Vi måste vara säkra. Vi kom överens om fler möten och diskuterade ytterligare. Vi kallade alla till öppna diskussioner. Dem som kom uppmuntrade vi att kommentera, berätta sina åsikter och komma med utmaningar. Att säga om något inte är som det ska. Varje gång fanns där modiga och slagfärdiga människor. Vi fick fler idéer som vi hoppas ska hjälpa i förhandlingarna och med att uppnå målen.
Det räcker inte. Ibland känns det som om vi simmar motströms. Vi ser målen och försöker ta oss framåt men utan hjälp klarar vi det inte. Vi behöver hjälp. De universitetsanställda kan hjälpa oss att nå målen. Hjälpa oss att simma motströms mot målen. En räcker inte, och inte två. Om vi kunde få tillräckligt många med i att dra oss framåt kunde vi nå målet.
Jag återvänder till publiken vid ett KA-informationstillfälle. Jag ser initialer på teams-bollar och några ansikten. Mikrofoner öppnas och stängs. Jag hör min röst och märker att jag berättar om solidaritet och kollektiv styrka. Om betydelsen av att göra tillsammans. Hur viktigt det är att stå enade bakom gemensamma mål.
KA-förhandlingarna framskrider ett steg i taget. Ibland publicerar vi underrättelser, ibland skickar vi meddelanden via sociala medier. Vi uppmuntrar människor. Berättar att de här är gemensamma saker. Om det är något vi inte får nu får vi det inte senare. Kompensation fås inte nu och inte senare.
Kan någon berätta hur vi ska få med alla, eller åtminstone tillräckligt många? Dessa förhandlingar är inte till för förbunden. Målen är inte till för förbunden. Målen är för dem som jobbar så flitigt på universiteten. För nuvarande och kommande lärare, forskare och administratörer. Är vi inte värda det som andra också får? Finns det någon speciell orsak varför vi inte kunde få det som andra, våra grannar och vänner annanstans, får? Via oss går kommande generationer som ska bygga vårt samhälle som proffs och experter. Som tackas i festtalen och som sägs vara den viktigaste resursen. Vi då, som är med i skapandeprocessen? Är vi värdefulla, en viktig resurs?
Jag hoppas att du för en stund stannar upp och tänker på hur du kunde visa ditt stöd, så att vi kan uppnå de mål som vi tror är viktiga för dig också. Kom med och var en av oss. Låt oss tillsammans visa att vi förtjänat det. Det som andra också får.
Daniel Valtakari
Arbetslivsexpert, universitetssektorn
Teknikens akademiker
